Ok - idag kan man ju inte beskylla mig för att ha varit överaktiv precis... Men nu går jag mest runt och jämrar mig över att värken har vandrat vidare från benen och uppåt ut i armarna...
Ja, det är inte mycket man tål precis!
Annars kan man väl inte säga att jag har mycket att rapportera från dagen mer än att det idag precis innan jag skulle gå hem från Familia kom fram en tjej till mig som jag så väl kände igen men det var ändå något jag inte fick ihop - men efter en liten stund "trillade poletten ner"...
Det var en fd kollega till en kompis som man träffat ett flertal gånger i många olika sammanhang snart 37 år och tvåbarnsmamma och precis "färdigbehandlad för/mot bröstcancer"...
Vi pratade en bra stund och hon var så öppen och jag kände att vi - trots att vi inte varit supernära vänner - kunde prata i klartext så gott man nu kan göra det i sådana här situationer.
Tänk - ett bröst mindre och ändå denna ständiga oro som måste finnas med i tankarna dag som natt...
Håret var ju på utväxt och det var det som gjorde att jag från början inte kunde placera henne.
Är så glad att hon tog kontakt med mig, fast hon hade tvekat som hon sa!Tja, dagens möte med henne gör att man tänker till - igen...
Ville bara dela med mig - att allt kan gå så fort - Carpe Diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar