Igår funderade jag, likt Balthazar, på följande...
Efter min morgonsimning tog jag mig några minuter i bastun. Där satt jag med mina snart 42år tillsammans med några levnadsglada pigga tantelanter som sedan några år (säger inte hur många) är pensionärer.
Jag satt där och lyssnade på deras samtal. Det var om barnen, barnbarnen och morgonrutiner och PRO.s vara eller icka vara mm.

Härligt... De påpekade att de ju var "kompisar" och det var det som gjorde att de tog sig till den kalla morgonsimningen vinter som sommar. Det var liksom gemenskapen som var den dragande faktorn...

Ok, där satt jag snart 42 år och faktiskt yngst i skaran (Veronica var inte där, skratt hon är ju 40) och funderade på hur härlig gemenskap de hade. Någon av dem är änka och någon jämrade sig över att "gubben där hemma" var grinig och så vidare men där satt de tillsammans och hade lite "egentid"!

Nu över till min fundering:
Är det bara jag och Veronica som kommer att sitta där i bastun när vi är glada pensionärer?

Hm, det blir ensamt, eller blir det så att vi damer sällar oss till varandra med nya rutiner när vi blir äldre?

Sen kan jag tillägga att det säkerligen surras en hel del och bullras i herrbastun för där är gott om morgonsimmare av det manliga könet men till skillnad från damerna har de inte någon yngling i sin gemenskap, blink blink.

För jag och V är ju faktiskt yngst i skaran av Bjuvs morgonsimmare!