Dags att hoppa i bingen...

... efter en trevlig kväll där vi för en gång skull denna sidan midsommar kunnat sitta utomhus fram till halv tio cirka.

Niclas har åkt till jobbet och diskmaskinen kör på för fullt och mina tankar flyger iväg...

Denna veckan började med ett telefonsamtal i vanlig ordning men ändå kunde jag skönja en viss oro under samtalet. Några timmar senare får jag ett besked som gör mig väldigt ledsen... Mina tårar stiger bara jag tänker på hur jobbigt min bästa vän med familj har det just nu och inte finns det något man kan göra.

Just nu är 60 mil alldeles för långt bort och alla telefoner och datorer känns överflödiga när man egentligen bara vill krama om och finnas nära.

Jag har alltid haft väldigt nära till tårar både i glädje, ilska och i sorg. Dessa dagar har jag inte tittat på någon film som berört, inte blivit arg så att tårarna sprutat men tårarna finns där på grund av sorgen som jag vet gör så ont och är så obegriplig för mina vänner.

Finns säker några som tycker jag är för gråtig - men sån är jag och jag gråter nu...

Vänner kan man skratta med, vara arg på, vara tyst med utan att det känns obehagligt och framförallt gråta tillsammans.

Kram och go´natt!